Varning för varningar

varningvarning2-1

Snart 2 månader har gått sedan Trump vann presidentvalet i USA. En valutgång som enligt många var rena katastrofen. Faktum är att när jag tänker tillbaka på presidentvalet så är det bestående intrycket att det var det enda argumentet till varför man skulle rösta på Hillary Clinton. Mer eller mindre på samma sätt var det tidigare i somras vid Brexit-valet. Huvudargumentet för att rösta på Bremain var att det skulle vara katastrof om Brexit-sidan vann.

Uteblivna katastrofer
Nu har det ju inte gått så lång tid sedan dessa val, men kortsiktigt kan vi ju konstatera att katastrofen har uteblivit. Sannolikt kommer det inte att bli någon katastrof som en direkt följd av dessa val på längre sikt heller. Visst kan det sannolikt få vissa negativa konsekvenser i vissa avseenden, men samtidigt kan det säkert få andra positiva effekter i andra avseenden.

Berövade på ett fungerande varningssystem för “vargen”
Problemet är ju att när man ropar “vargen kommer” utan att vargen verkligen dyker upp förlorar man ju förtroende för den som ropar. Att det dessutom nu sker i sådan omfattning från alla håll gör ju att vi nu, mer eller mindre, är berövade på ett fungerande varningssystem den dag när vargen verkligen dyker upp. För sannolikt är varningsropen så devalverade att de tappat sin betydelse oavsett vem som ropar. Sen om vargen en dag dyker upp så är det inte så säkert att den kommer från det håll man förväntar sig. Det är inte ens säkert att det kommer att vara en varg.

Självförtroende saknas?
Hur har vi hamnat i den här situationen? Om man nu vill övertyga någon om sina egna idéers förträfflighet så hade det väl varit bäst att fokusera på det istället för att sätta fokus på det som man tycker är dåligt? Men lyssnar man på debatter idag så handlar det i väldigt hög grad om att försöka skjuta ner motståndarens förslag och bedrifter istället för att lyfta fram sina egna idéer och det man tycker är bra. Frågan jag ställer mig då är ju om det helt enkelt är så att man själv inte tror på sina egna idéer eller om det till och med är så att man saknar bra idéer och svar på sakfrågor. För jag kan mycket väl förstå att om man saknar bra idéer och lösningar, då har man inte mycket annat val än att fokusera på att klanka ner på motståndaren och dennes idéer och bedrifter.

Vägen till konstruktiva debatter
Har du bra idéer och lösningar så se till att framföra dem väl och underbygg argumenten för dem. Det är såklart okej att deklarera att man inte tror på motståndarens förslag och visa på varför ens egna förslag är bättre i jämförelse. Men se till att undvika invektiven och låt bli att medvetet missförstå och övertolka din motståndare. Först då kan du vinna förtroende och uppnå en konstruktiv debatt.

Och du? Detta gäller inte bara politiker utan oss alla som i någon mån talar för eller emot något. Måtte vi få bättre debatter under 2017! 🙂

Välfärdsföretagen – en pinsam uppenbarelse?

sisyfos

Just nu är det populärt att förfäras över att privata företag gör stora vinster inom välfärden. Men att skylla på företagen är lika dumt som att bli arg på en boll för att den inte ligger still när man släpper den i en backe. Det enda sättet för att få bollen att ligga still är att tömma den på luft. Men då är det ju inte längre en boll. 

Förfäras över det som förfäras bör
Det man istället ska förfäras över är det slöseri och den ineffektivitet som i regel genomsyrar offentliga verksamheter. Med tanke på det så är det ju inte det minsta konstigt att företag inom välfärden kan gå ordentligt med vinst. Måttstocken är ju satt utefter kostnaderna för den offentliga verksamheten. T ex får en friskola i regel samma ersättning per elev som kommunala skolan får för motsvarande elev. Skillnaden är ju sen att friskolan drivs som ett företag där kostnadseffektivitet sitter i väggarna. I den kommunala skolan är det något helt annat som sitter i väggarna.

Den offentliga verksamhetens sjuka natur
Jag har större delen av mitt liv jobbat i privata verksamheter och framförallt själv drivit egna företag. Men under perioder så har jag också jobbat i offentliga verksamheter och det som alltid slagit mig då är en total avsaknad av respekt för de pengar som verksamheten drivs med. Ett typexempel på hur det kan låta är när lärare på en kommunal skola sitter och diskuterar vad de ska göra med alla pengar som just deras verksamhet har budgeterats. Då går man in för att verkligen spendera varje krona som är budgeterad, för annars så “brinner de pengarna inne”. Följaktligen sitter man och beställer en massa böcker och material som man egentligen inte behöver. Detta hade aldrig skett i en privat verksamhet. Där hade man sparat de pengarna till den dag då de kanske kommer att behövas. Så kan man dock inte tänka i den offentliga verksamheten. För om verksamheten inte skulle göra av med hela budgeten, då är ju risken stor att man inte får lika stor budget nästa år. Därför ligger det i den offentliga verksamhetens natur att spendera alla pengar den får och gärna lite till. En offentlig verksamhet kan ju inte heller gå i konkurs. Om verksamheten drar över budget, då är det ju bara att äska mer pengar.

Välfärdsföretagens stora vinster belyser ett stort existerande problem
Visst sticker det i ögonen att välfärdsföretagen kan göra så stora vinster som ägarna sedan kan plocka hem som utdelning. Detta belyser ett stort existerande problem. Men det är inte ett problem att välfärdsföretagen går med vinst eller att vissa personer blir rika. Problemet som synliggörs av detta fenomen är ineffektiviteten och resursslöseriet inom den offentliga verksamheten. Så att nu ge sig på företagen för att få dom att minska sina vinster är, enligt mig, fullständigt missriktat och rent populistiskt. Genom att begränsa välfärdsföretagens möjligheter att göra vinster så vill man få dom att bli lika ineffektiva som den offentliga verksamheten. På så sätt vill man slippa den pinsamma synligheten av det offentligas oförmåga att driva verksamheter kostnadseffektivt.

Reformera offentliga verksamheter till att verka mer företagsmässigt
Är det då möjligt för offentliga verksamheter att drivas mer företagsmässigt? Varför inte? Ett företag ska ta tillvara dess ägares intressen och följa dess ägardirektiv. När det gäller det offentliga så är det medborgarna som är dess ägare. Och som det är idag så agerar många offentliga verksamheter i egenintresse, snarare än i medborgarnas intresse. Vi behöver helt enkelt bättre ägardirektiv för de offentliga verksamheterna samt ledare för de offentliga verksamheterna med respekt för våra gemensamma resurser. Sätt fokus på det istället för att göra det besvärligare för företag.

Till syvende och sist så handlar det dock om att medborgarnas representanter i “styrelsen” i alltför hög grad själva saknar företagsmässig insikt och respekt för skattemedlen. Så innan någon förändring kommer att ske så lär vi behöva en ny “styrelse” i företaget Sverige.

Borgerlig Framtid kan visst ha en framtid i riksdagen

Efter att jag skrev mitt senaste blogginlägg så har det påpekats för mig om diverse små befintliga partier som, enligt vederbörande påpekare, skulle kunna vara ett vettigt alternativ. Problemet för alla dessa mindre partier är ju dock att de aldrig kommer att kunna vara ett vettigt alternativ vid valet 2018 om de då inte kan uppvisa ett riksdagsmässigt väljarstöd inför valdagen. Och det är inte speciellt sannolikt i de allra flesta fall. Det finns dock ett parti som jag tycker ser väldigt spännande ut och det är Borgerlig Framtid.

Borgerlig Framtid har ganska många ingredienser som gör dem till ett potentiellt vettigt alternativ. Framförallt att deras grundpelare är hållbarhet. Jag har alltid ansett att det saknats ett trovärdigt högerinriktat miljöparti. Tyvärr är det dock några punkter som, just nu, gör det osannolikt att Borgerlig Framtid kommer att vara något vettigt alternativ till valet 2018.

Borgerlig Framtid är inget bra namn
Till och med jag som alltid röstat borgerligt reagerade negativt första gången jag stötte på namnet. Det kändes helt enkelt för konservativt. Visst är det kanske så att det egentligen beskriver partiet tämligen väl. Men jag tror tyvärr att namnet kommer att vara en tröskel för många att ta sig förbi. Och för ett nytt parti är det nog ett måste att minimera antalet trösklar. Sannolikt kommer namnet göra att man i stort sett bara plockar väljare från andra högerpartier. Och det tycker jag är väldigt synd, då känslan är att det finns många vilsna väljare från andra partier. Inte minst då personer som tidigare röstat på miljöpartiet för miljöns skull, men som inte samtycker med deras vänsteraktivistiska sida.

Jag kan dock ha förståelse för att man kanske inte har kommit på något bättre namn. Medvetenheten om att namnet inte är speciellt bra finns i partiet, men man har valt att köra vidare på det befintliga namnet. Och om inget bättre namn dykt upp så är det givetvis helt rätt att behålla sitt nuvarande namn. Jag hoppas dock att man håller frågan levande och fortsätter att klura på något bättre namn.

Personligen så hade jag gärna sett ett namn som “Hållbar Utveckling” på partiet. Det är ett namn som, i mina ögon, skulle kännas mycket mer inkluderande och även beskriva partiets målsättning mycket väl. Visst skulle väl Hållbar Framtid också kunna vara ett bra namn. Vet att Josefin Utas påtalat att “Borgerlig” syftar på trygghet och säkerhet och att ordet “Framtid” syftar på hållbarhet. Men varför ska man vara så implicit? Bättre med ett tydligt namn som inte kan misstolkas och att man inte binder sig så mycket ideologiskt som man gör med “Borgerlig” i namnet. 

Förtroendeingivande företrädare
Bortsett från namnet så finns det en hel del som talar för Borgerlig Framtid som ett potentiellt vettigt alternativ. Det som jag främst tänker på är att man till synes har lyckats knyta till sig kompetenta och förtroendeingivande personer som företrädare för partiet. Och detta faktum att man lyckats knyta till sig kompetenta företrädare bäddar för att man ska kunna fortsätta med det.

Att det härom veckan uppstod lite turbulens då partiets grundare och partiordförande uteslöts från partistyrelsen ser jag bara som sunt. Om problem uppstått och partiordföranden upplevts som en belastning är det självklart bäst att ta tag i problemet nu direkt. Personligen har jag inte upplevt Anders Königsson som någon naturlig ledare för partiet och jag förutsätter att man kan hitta någon ytterst lämplig ersättare. En bra ledare för partiet är viktigt.

3 nycklar till framgång för Borgerlig Framtid
Jag vill lyfta fram 3 kritiska framgångsfaktorer för partiet. Det finns såklart fler framgångsfaktorer än tre, men de tre som jag nu kommer lyfta fram ser jag som de i särklass mest kritiska.

  1. Byta till ett bättre namn
    Jag ser det som ofrånkomligt att man måste byta namn till något bättre. Vilket jag redan redogjort för ovan.
  2. Värva en stjärna
    För att få den kick som behövs för att komma upp i ett väljarstöd tillräckligt för att komma över 4%-spärren så måste man lyckas värva en riktig stjärna. Med stjärna menar jag i detta fallet en person med stort förtroendekapital hos den delen av folket som Borgerlig Framtid i första hand vänder sig till. Personligen har jag 3 drömvärvningar som jag tror skulle kunna ge BF den kick de behöver. Dessa redogör jag för nedan.
  3. Kvalitetssäkra partiets företrädare
    Något av det svåraste för ett nytt parti måste vara att se till att dess företrädare håller måttet. För ett snabbt växande parti är det lätt att man blir tvungen att acceptera mindre nogräknade personer som företrädare för partiet. Detta har historiskt visat sig tydligt hos t ex SD och Ny Demokrati. I BFs fall måste man se till att man företräds av kompetenta och förtroendeingivande företrädare. Det tycker jag att de har lyckats bra med hittills, men frågan är om de kommer att lyckas hantera det när partiet växer. Kanske kan man kvalitetssäkra företrädarna på något sätt genom ett formellt kontrakt gentemot väljarna och partiet om hur man som företrädare ska förväntas agera?

Partiets drömvärvningar
Ska partiet komma upp i ett väljarstöd tillräckligt för att komma över 4%-spärren krävs det sannolikt att man lyckas knyta till sin en riktig politikerstjärna (eller flera). De, som i mina ögon, skulle vara de absolut bästa drömvärvningarna är följande 3 stjärnor.

  • Alice Teodorescu – Måste vara den absoluta drömvärvningen för BF. Med henne i partiet skulle man direkt vara ett parti att räkna med. Hennes retoriska begåvning och kunnighet gör att jag mycket väl skulle kunna se henne som en ytterst lämplig framtida partiledare och statsminister för Sverige.
  • Johan Westerholm – Oerhört kunnig och erfaren herre som idag driver opinionsbildning på Ledarsidorna.se. En värvning av honom skulle sannolikt ge en hel del ringar på vattnet och locka till sig fler kompetenta personer till partiet. Det skulle sannolikt inte få samma direkta utslag som om man skulle lyckas värva Alice, men samtidigt skulle han kunna locka en del gamla pragmatiska socialdemokrater till partiet. I egenskap av socialdemokrat (om än tämligen alienerad sådan) lär han dock aldrig kunna värvas så länge partiet heter Borgerlig Framtid. Men faktum är att Borgerlig Framtid nog egentligen passar honom bättre än han själv skulle vilja medge.
  • Staffan Danielsson – En modigare och mer rakryggad politiker är svårt att hitta. Och att han fortfarande är kvar i Centerpartiet är för mig en gåta. Med Staffan skulle man få en engagerad, vettig och erfaren politiker som sannolikt skulle kunna locka en hel del väljare. Han sitter ju dock i riksdagen för Centerpartiet och kommer sannolikt inte kunna värvas i någon nära framtid. Samtidigt så tror att han nog är den som vi med störst sannolikhet skulle kunna se som företrädare för Borgerlig Framtid i framtiden.

Nu är det väl kanske inte så stor chans att någon av dessa skulle låta sig värvas. Men man ska aldrig säga aldrig och jag ser det inte som helt omöjligt. Att det kommer att bli en hel del värvningar och övergångar av vettiga och kompetenta politiker från etablerade partier är jag helt övertygad om, utifall man börjar närma sig riksdagsmässigt väljarstöd. 

Det enda vettiga alternativet
Hur som helst så har jag kommit fram till att Borgerlig Framtid faktiskt är det enda potentiellt vettiga alternativet som jag kan se i svensk politik idag. Så om de till synes skulle ha en chans att komma över 4%-spärren i nästa val så kommer de att få min röst.

Kanske är det så som Markus Uvell förutspår att Borgerlig Framtid inte har någon framtid i riksdagen. Spelar man med de kort man har på hand idag, så får han antagligen rätt. Som nytt parti så har man dock, likt ett startup-företag, den fördelen att kunna vara mer flexibel och anpassningsbar. Så saker och ting kan förändras och det är inte omöjligt att lyckas med de 3 kritiska framgångsfaktorerna som jag nämnt ovan. Då ser jag det som tämligen sannolikt att partiet faktiskt inte bara skulle komma in i riksdagen, utan också kommer att se till att vi blir av med 3-4 av de befintliga partierna i riksdagen. Och det skulle inte göra mig ledsen. 🙂

06_KSP_140213_Tel-Aviv_01_336

Så får vi ett vettigt alternativ till valet 2018

Då var det dags att avslöja vad som vore ett vettigt alternativ och hur det skulle kunna uppnås. Som ni har kunnat läsa i mina tidigare blogginlägg (”Vart tog det vettiga alternativet vägen?” och ”Nej, SD är inte heller ett vettigt alternativ”) finns det idag inte något vettigt alternativ att rösta på. Jag ser inte dagens partier som några trovärdiga alternativ till att lösa de problem som Sverige idag ställs inför. För att citera Anna Dahlberg från en av sina ypperliga krönikor: “Ingen har i dagsläget en susning om hur detta ska lösas”. Då avseende integrationen, men det är långt ifrån den enda utmaningen som politikerna står handfallna inför. I många fall är problemen självförvållade, medan de i andra fall är resultat av en förändrad värld.

Vill kunna lita på att de styrande gör sitt jobb
Som vanlig medborgare vill jag inte behöva ta ställning i sakfrågor som om Sverige ska vara med i NATO eller inte. Eller om hur vi ska få världens bästa skola för alla. Eller om hur vi ska göra för att hjälpa människor i nöd på bästa sätt. Detta är frågor som jag förväntar mig att våra folkvalda politiker sätter sig in i och tar bästa möjliga beslut om. Det är deras jobb att ta ansvarsfulla och väl genomtänkta beslut, där man har tänkt steget längre och analyserat alla de konsekvenser som besluten kan tänkas få. Tyvärr har de styrande inte levt upp till våra förväntningar och deras förtroendekapital är nu helt förverkat.

Vi behöver ett vettigt alternativ som kan ena Sverige
Vad vi behöver är ett vettigt alternativ som kan ena Sverige och skapa en handlingskraftig och ansvarsfull regering som folk har förtroende för. Med dagens partier så finns det ingen konstellation som skulle kunna ge oss en regering som folket skulle ha förtroende för. Det förtroende som folk i gemen haft för dagens partier har förverkats och det kommer sannolikt att dröja länge innan den kan återgå till tidigare höga nivåer. Och så kan vi inte ha det någon längre tid. Vad vi behöver i svensk politik är något som i entreprenörsvärlden kallas för en “disruptive idea” (svårt att hitta nån bra svenskt uttryck för det), som kan förändra politiken som vi ser den idag. Det är dags att tänka utanför boxen.

Tänk utanför boxen inför valet 2018 för att hitta ett vettigt alternativ.

Ett parti baserat på krav på dess företrädare istället för dess partiprogram
Jag tror det är dags att vi får ett parti som baseras på krav och förväntningar på dess företrädare snarare än ett fastlagt partiprogram med detaljerade och rigida utfästelser. Företrädarna för partiet ska åläggas att agera ansvarsfullt och ta välgrundade och rationella beslut utan inblandning av egenintresse eller fasta övertygelser. Dessutom skall dess företrädare ha respekt för våra gemensamma resurser och verka för att man nyttomaximerar utnyttjandet av dessa. Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket, som en gammal S-politiker sa en gång i tiden.

Ett parti som verkar för att göra det bättre för alla
Jag vill se ett parti som verkar för att göra det bättre för alla, istället för att enbart se till sina egna väljares bästa. De som styr Sverige skall göra sitt bästa för att säkerställa en hållbar och optimal utveckling av Sverige som gynnar alla Sveriges medborgare. Därmed inte sagt att det ska finnas någon strävan efter att det ska bli lika mycket bättre för alla eller någon strävan efter att alla ska få det lika bra. 

Bra ledare och politiker är öppna för alla möjligheter
Intresseorganisationer är vitala ingredienser i en demokrati, men de bör aldrig styra ett land. Ej heller bör ett land styras av personer vars sinne är blockerat av fasta övertygelser. Bra ledare och politiker måste vara öppna för alla möjligheter och idéer och aldrig tro sig veta. “I samma stund som man tror sig veta har man också uteslutit möjligheten att man faktiskt har fel” (mer om det i mitt tidigare blogginlägg “Tro aldrig att du vet”). Man måste vara öppen för att en meningsmotståndare ibland faktiskt kan komma med bästa lösningen. Därför bör man alltid vara ödmjuk inför sina meningsmotståndare och aldrig dras med i någon pajkastning. En bra politiker ska kunna argumentera för sin sak utan att förkasta andras idéer. Man bör också kunna erkänna sina misstag och undvika att skylla på någon annan. 

Ypperliga förutsättningar för ett nytt parti att ta plats i svensk politik
Det har nog aldrig funnits ett bättre tillfälle för ett nytt parti att uppstå i svensk politik. Mycket tack vare att avsaknaden av ett vettigt alternativ är så stor. Jag tror det är väldigt få som verkligen känner tillit till de befintliga partiernas förmåga att styra Sverige. Därtill finns det också en annan faktor som talar för att det finns goda förutsättningar för att verkligen lyckas få till ett vettigt alternativ. Det är att de flesta tokstollar och vildhjärnor, som normalt sett annars lätt nästlar sig in i ett nytt parti, nu redan är engagerade i SD.

Att bilda parti direkt är ingen bra strategi
Jag tror dock inte första steget är att bilda ett nytt parti. I första hand handlar det om att samla folket kring idén om ett vettigt alternativ och låta det formas av folket. Och eftersom ett vettigt alternativ ska baseras på krav och förväntningar på dess företrädare så krävs det att man lyckas locka till sig riktigt bra företrädare. Ett nystartat parti utan ett riksdagsmässigt väljarstöd kan aldrig locka till sig de bästa politikerna. Samtidigt så krävs det sannolikt dock en kärna av engagerade personer för att dra igång en folkrörelse som denna. Så om man nu redan har bildat ett parti så kan man ju ändå utgå från det och reformera det till ett vettigt alternativ.

Duktiga och ansvarsfulla politiker finns och kan värvas
Dessutom tror jag inte på ett parti som styrs av ett gäng amatörer. Jag är övertygad om att det finns många duktiga och ansvarsfulla politiker i så gott som alla partier, som inte är blockerade av ideologiska övertygelser eller styrda av egenintresse. Många av dessa tror jag känner sig vilsna i sina partier idag. Och skulle ett vettigt alternativ finnas med ett riksdagsmässigt väljarstöd, så tror jag mycket väl man skulle kunna locka till sig dessa som företrädare för partiet.

Kreativitet och entreprenörstänk behövs
Det räcker dock inte bara med duktiga politiker som företrädare. För att lösa den situation som Sverige har försatts i tror jag också att det krävs ett innovativt tänkande och stort inslag av entreprenörskap. Därför tror jag också att man behöver knyta till sig kreativa personer med entreprenörsbakgrund som är vana att tänka utanför boxen så väl som innanför boxen.

Så vem ska plocka upp bollen?
Många tänker säkert att detta är en utopi och att det aldrig skulle gå att uppnå. Det tror dock inte jag. Jag kan såklart ha fel, men jag tror det är många som gladeligen skulle ge sin röst till ett vettigt alternativ som jag beskriver ovan. Om det bara fanns. Frågan är bara vem som kommer att ta bollen. Inget av de 8 existerande riksdagspartierna lär kunna reformeras till den grad att det blir ett vettigt alternativ. Rimligtvis borde något parti utanför riksdagen kunna plocka upp bollen eftersom det skulle ge dom en USP (Unique Selling Point) utöver det vanliga. Bäst hade det ju dock varit om det uppstått som en folkrörelse. Troligast är det nog dock att något befintligt parti kommer att plocka upp bollen. Vem som än gör det kommer att få min röst i valet 2018.

 

Nej, SD är inte heller ett vettigt alternativ

Inlägg med liknande rubrik har jag sett några stycken under de senaste åren. Då skrivna av personer med vänstersympatier som pratar till SD-väljarna som om de vore barn och inte förstod bättre. Dessa inlägg har knappast resulterat i något annat än ryggdunkningar från likasinnade. I själva verket har inläggen istället bara bekräftat att många har väldigt svårt att förstå hur så många kan välja att lägga sin röst på SD. Detta tror jag mig dock förstå och har förklarat i mitt tidigare blogginlägg “Om att sitta på ett skenande tåg”.

Nu ska jag dock förklara varför jag anser att SD inte är ett vettigt alternativ och med stor sannolikhet aldrig kommer att bli något vettigt alternativ.

Sverigedemokraternas politik är inget att förfäras över
Att SD inte är något vettigt alternativ har egentligen ingenting att göra med den politik de för. Läser man partiprogrammet så är det inte något som i sig är något att förfäras över. Faktum är att jag tror att de i flera fall har helt rätt i det dom säger. T ex är jag övertygad om att det hade varit bättre att fokusera våra hjälpinsatser i närområdet istället för att nästan bara hjälpa dom som knackar på vår dörr. I alla fall om vi vill hjälpa så många människor som möjligt och de som verkligen behöver hjälpen mest. Och det är väl det som vi egentligen vill?

Visst är det kanske enklare att hjälpa den som knackar på dörren. Eller rättare sagt så är det svårare att neka den som knackar på dörren. Att de som behövde hjälpen mest inte fick den hjälp de behöver kan man ju alltid skylla på någon annan.

Hur som helst så valde ju alla utom SD att ställa sig bakom strategin att lägga våra resurser på de som tog sig till Sverige. Anledningen till det är väl egentligen bara att ingen vill erkänna att SD faktiskt har rätt.

SD är ändå inte ett vettigt alternativ
Men nu skulle jag ju förklara varför SD inte är något vettigt alternativ och inte tvärtom. För även om man nu kan tycka att deras politik i många avseenden verkar vettig, så finns det några andra saker som gör det omöjligt för dem att bli ett vettigt alternativ.

SD kommer aldrig bli av med dess historia
Problemet ligger i deras historia. Exakt hur Sverigedemokraterna har kommit till är egentligen ovidkommande. Det går dock inte att komma ifrån att de har sitt ursprung i nationalistiska grupperingar som är stämplade som mindre rumsrena, för att uttrycka sig milt. Detta gör att SD alltid kommer att uppfattas som ett högerextremistiskt parti. Vilket också de traditionella partierna har markerat genom att tydligt ta avstånd från allt som har med SD att göra. Det spelar ingen roll hur mycket SD försöker tvätta bort den stämpeln eller vilken politik de för. De kommer aldrig att anses som rumsrena.

Till följd av dess historia så kommer aldrig något av de övriga partierna att kunna ingå något samarbete med SD. Ej heller kommer vi att kunna få någon vettig och öppen debatt i migrations- och integrationsfrågor. Och utan det tror jag vi är utan chans att lösa de utmaningar vi står inför när det gäller att integrera och hantera de nyanlända.

Ingen vettig människa vill ställa upp som företrädare för SD
Att SD inte anses rumsrent gör också att ingen vettig människa vill företräda partiet. Okej, det kanske är ett lite väl kategoriskt påstående. Självklart finns det säkert en del vettiga personer som valt att företräda SD också. Sannolikt har de dock enorma problem med rekryteringen av företrädare. Att de vuxit så snabbt har såklart också gjort det extra besvärligt. I många fall har de förmodligen fått ta in företrädare för partiet utan någon större kvalitetskontroll. Och partiets historia gör också att det sannolikt är en del med tveksamma värderingar som sökt sig till partiet.

Nu finns det säkert en hel del vettiga personer som sympatiserar med den politik som SD för. Men har de någon självbevarelsedrift så vill de knappast skylta med sina sympatier. Eftersom de då direkt riskerar att förstöra sitt renommé som de byggt upp under många år. Till följd av bristen på vettiga företrädare för partiet så kommer partiet företrädas av en mängd tvivelaktiga personer, vars tillkortakommanden ytterligare förstärker hindren för vettiga människor att företräda partiet.

Få som verkligen vill se SD regera
Egentligen är det otroligt att ett parti med så många tvivelaktiga företrädare har kunnat få så mycket röster. Det kan jag inte tolka som något annat än ett enormt underbetyg för övriga partier. Men jag tror inte det är så många som verkligen vill se Sverigedemokraterna styra Sverige.

Dels pga att det finns en ganska stor osäkerhet kring SDs företrädares lämplighet. Men också för att det finns starka och ganska farliga krafter i det svenska samhället som sannolikt aldrig skulle kunna acceptera ett styre med Sverigedemokratisk inblandning. Lika svårt som vänstern har att förstå SDs väljarnas oro och rädsla inför nuvarande invandring. Lika svårt har SDs anhängare att förstå vänsterns oro och rädsla inför SDs tillväxt. Vänstern likställer sverigedemokrater med nazister och lär göra det oavsett vilken politik SD för. Detta bäddar för ett väldigt oroligt samhälle.

Ett vettigt alternativ?

Men vad är ett vettigt alternativ då?
Tyvärr finns det idag inget vettigt alternativ. Jag har ju redan i förra blogginlägget, “Vart tog det vettiga alternativet vägen?”, sagt att jag  inte anser att något av de 7 traditionella partierna är något vettigt alternativ. Nu påstår jag att SD inte heller är något vettigt alternativ. Vad hade egentligen varit ett vettigt alternativ? Svaret på den frågan får du i mitt nästa blogginlägg…

Vart tog det vettiga alternativet vägen?

Jag känner mig vilsen. Ärligt talat så känner jag inte att det finns något vettigt alternativ att lägga min röst på längre. Sorgligt nog så känns det som att jag är långt ifrån ensam om att känna sig vilsen i svensk politik.

Visst har jag haft svårt att finna mig helt hemma hos något parti förut. Att finna ett parti som tycker precis som jag själv är såklart en utopi, men jag har åtminstone alltid lyckats hitta ett hyfsat vettigt alternativ. Nu ser det dock omöjligt ut.

I grund och botten handlar det mycket om att jag förlorat förtroendet för dagens politiker. I min värld så vill jag att en politiker i riksdagen ska göra sitt bästa för Sverige. Tyvärr är min känsla att de flesta politiker sätter sin egen karriär och/eller sina egna övertygelser framför att ta ansvar för Sverige. Detta har jag dock redan diskuterat i mitt blogginlägg “Tro aldrig att du vet”.

Hur kunde det bli så här?
Att politikerna i samtliga partier, förutom SD, gått och gömt sig för migrationsfrågorna är ett kapitalt tjänstefel. Att sen skylla på att de har varit naiva när verkligheten kommit ifatt dem, håller inte för de som ska styra ett land.

Jag har inga problem med att välkomna invandrare till Sverige och är införstådd med de fördelar som invandring kan ge om det sköts på ett bra sätt. Men man får inte förneka, förminska och ignorera de risker, problem och kostnader det faktiskt också medför. I min bok är det inte naivt, utan fruktansvärt oansvarigt och huvudlöst.

Som en följd av hur våra styrande politiker har agerat de senaste åren har de lyckats ställa till det ordentligt för sig själva och framförallt för svenska samhället. Detta gäller nu inte bara politikerna i nuvarande regering, utan politikerna i alla de 7 traditionella partierna. Om de sen har gjort detta pga ideologisk övertygelse, omsorg för sin egen karriär eller rent oförstånd/naivitet låter jag vara osagt.

Vad är det då jag vill påstå att de har ställt till med? Här följer några exempel:

Problem 1: Ett besvärligt parlamentariskt läge
Genom att förminska och ignorera alla risker och problem som invandring kan medföra har man byggt upp SD till ett potentiellt 25%-parti. Allt har man gjort för att markera att man inte lyssnar på SD. Följden är att de som oroats över hanteringen av invandringen lämnats utan något annat alternativ än att rösta på SD (Läs gärna min analogi ”Om att sitta på ett skenande tåg”). Summan av kardemumman är att vi nu har väldigt besvärligt parlamentariskt läge med en vågmästare som ingen vill ta i med tång.

Men de kunde väl ha röstat blankt istället är det säkert någon som tänker? Hur stor påverkan gör du med en blank röst? Är det nån som bryr sig om en blank röst? Sannolikt inte många. Men om du däremot lägger en röst på SD då sätter du en nagel i ögat på väldigt många.

Problem 2: Ökad polarisering i samhället
Extremister som verkligen är revolutionära och benägna att ta till extrema åtgärder tror jag fått ordentligt med vatten på sin kvarn. Genom att SD nu får så mycket röster så är det inte helt orimligt att de högerextrema känner ett större folkligt stöd för sin kamp. Detta trots att det inte nödvändigtvis är så att det finns fler främlingsfientliga svenskar än tidigare. Vänsterextremister upplever i sin tur sina farhågor som bekräftade att minst 13% av alla svenskar är rasister. Därmed stärks även de i sin övertygelse i sin kamp mot “de onda”. Polariseringen i samhället tror inte jag är speciellt hälsosam.

Problem 3: Otillräcklig kapacitet för nuvarande invandring
Nu har vi hundratusentals invandrare i vårt land som vi ska försöka hantera på bästa sätt. Att nuvarande regering eller alliansen ska lyckas ordna bostäder och jobb åt alla har jag väldigt svårt att tro på. Jag tror risken är uppenbar att en mycket stor del av invandrarna kommer att hamna i ett permanent utanförskap som en tredje klassens medborgare. Vilket sannolikt kan komma att ge upphov till en uppsjö nya obehagliga problem.

Detta är bara några exempel på vad jag tycker de har ställt till med och som kunde ha undvikits. Tyvärr tror jag att de traditionella 7 partierna är oförmögna att kunna lösa dessa problem på något bra sätt. Slutsatsen är med andra ord att jag inte anser att det finns något vettigt alternativ att rösta på längre.

Men SD då? Är inte de ett vettigt alternativ? Vad tror du jag kommer svara på det? Svaret på den frågan får du i mitt nästa blogginlägg…

Om att sitta på ett skenande tåg

Något som jag förundrats över är hur en del haft så svårt för att förstå hur någon som inte är rasist ens kan överväga att lägga sin röst på Sverigedemokraterna. Det har varit så otänkbart för en del att de helt enkelt dragit slutsatsen att alla som ens överväger att lägga sin röst på SD är rasister. Personligen tror jag att SDs väljarbas utgörs av ytterst få personer som är rasister eller ens främlingsfientliga. Hur kan det då vara att så många valt att lägga sin röst på SD? Det ska jag försöka mig på att ge en pedagogisk förklaring på.

train (1)

Föreställ dig att du sitter på ett tåg tillsammans med dina barn. Det är en ganska behaglig resa. Men efter ett tag så märker du hur farten på tåget har ökat ordentligt och nu har det börjat skaka lite oroväckande mycket. Längst fram i tåget sitter de som kör tåget och de försäkrar dig  om att läget är helt under kontroll. I ett hörn står dock en liten välkammad kille och talar om att vi måste dra i handbromsen annars kommer tåget att krascha. Bakom denna välartade pojk, som vi kan kalla för Jimmie, står det ett gäng riktigt otäcka killar. Till saken hör att Jimmie har stått där och sagt att vi måste dra i handbromsen från första början. Så du låtsas inte om honom.

De sju som kör tåget påstår sig inte heller bry sig om honom. Men för att inte bry sig om honom så är de märkligt nog väldigt noga med att påtala just detta. Och så fort Jimmie ber dom göra något så gör dom helt tvärtom. De upprepar också gång på gång att Jimmies föräldrar var ökända tågrånare. Så honom ska vi akta oss för. Hur som helst så nöjer du dig med svaren och sätter dig igen.

Men tåget ökar nu farten ännu mer och det skakar nu mer än någonsin. Samtidigt så finns ett gäng passagerare på tåget som jublar när tåget ökar farten. Dessa personer hånar samtidigt de som uttrycker oro över farten. De som oroas behandlar man som barn och de förklarar att du är en idiot om du tror att tåget skulle kunna krascha. Det är dock många nu som anslutit till Jimmies skara även om de gör sitt bästa för att gömma sig eftersom de inte vill bli kallade för idioter.

Nu börjar de sju som kör dela ut skygglappar till passagerarna. De jublande fartfantasterna tar glatt på sig skygglapparna och fortsätter jubla när tåget ökar farten ännu mer. Andra passagerare tar på sig skygglapparna bara för att slippa se vad som händer. Du själv sätter kanske skygglappar på dina barn, men själv känner du dig nu orolig på riktigt över vad som händer. Nu ökar farten dessutom ytterligare på tåget och nu börjar du se sprickor i tåget och här och var börjar det lossna bultar.

Men de sju som kör försäkrar dig fortfarande om att läget är under kontroll även om du nu kan se att de börjar bli lite svettiga i pannan. Märkligt också att den skallige som körde tåget tidigare när resan började, nu verkar ha hoppat av tåget. Nu känner du att du måste göra något. Men vad har du för alternativ? Antingen så kan du välja att sitta lugnt på din plats och lita på de som kör tåget och som inte verkar ha några tankar på att sänka farten. Eller så kan du välja att stöjda tågrånarens pojk som vill dra i handbromsen. Det vettiga alternativet hade ju varit någon som bara hade velat sänka farten på tåget och se till lappa ihop det. Men det alternativet finns inte. Så i avsaknad av ett vettigt alternativ och att du är uppriktigt orolig över situationen så väljer du att ge din röst till Jimmie…

Eller vad hade du gjort?

Det här är givetvis förenklat, men jag tror detta överensstämmer ganska bra med hur många känner, som övervägt att lägga en röst på SD. Jag tror inte att de egentligen vill sitta på ett tåg där Jimmie och hans otäcka kumpaner kör. Men primärt så gäller det bara att få stopp på tåget och SD är då enda alternativet.

Ovanstående historia skrev jag för några månader sedan. För att bara ett par dagar senare, innan jag publicerat den, upptäcka att en liknande historia redan hade postats på Facebook några veckor tidigare. Den snarlika historien handlade om en flygresa och skrevs av den eminenta debattören Jonas Andersson

Min historia har dock sina egna poänger så jag låter därför publicera den nu. Vad som hänt sedan jag skrev denna historia är att de som kör tåget börjat inse att tåget inte håller för den fart tåget framförs i. Därför har man nu motvilligt vidtagit åtgärder för att försöka sänka farten lite grand. Samtidigt verkar de styrande sju vara långt ifrån att förstå varför man hamnat i den situationen man nu är i. För de oroliga resenärerna saknas fortfarande ett vettigt alternativ.

Fortsättning följer…

God Jul! 🙂

Tro aldrig att du vet

Tro aldrig att du vet. För i samma stund som du tror att du vet utesluter du också möjligheten att du faktiskt har fel.

Tro aldrig att du vet. För i samma stund som du tror att du vet utesluter du också möjligheten att du faktiskt har fel. Således slutar du lyssna på information och källor som på något sätt motsäger din vetskap. Helt enkelt för att det är onödigt att ta till sig i och med att du redan vet, tror du. Istället förstärker du din egen vetskap genom att ta in mer information och källor som understryker det du redan tror dig veta. Eftersom du vet, så känner du också att du står över alla andra som inte vet. Detta gör att du gärna, medvetet eller omedvetet, förlöjligar dina meningsmotståndare och hånar dem för att de inte är lika kloka som du. För du vet ju att du har rätt och de har fel.

Upplevd vetskap sprider sig
Tyvärr tror jag att vi människor har alltför lätt att uppleva att vi vet saker och ting som vi i själva verket bara tror eller tycker. Det värsta är när personer med fast övertygelse hamnar i ledande och/eller framträdande positioner i samhället. När någon påstår sig veta något uppfattar ju andra det lätt som en sanning. Denna “sanning” kan de sedan sprida vidare som sin vetskap. Detta är sånt gör att ideologier och religioner kan födas och leva vidare. I lagom mått är det inget problem, men tyvärr kan det vara extremt destruktivt för vårt samhälle och är sannolikt roten till mycket ont i världen. De personer som är fast övertygade och påstår sig veta tror jag är samma människor som skulle kunna användas som verktyg för destruktiva ändamål under fel ledning.

Politiker med fasta övertygelser är skrämmande
Jag tycker därför det är en skrämmande tanke att vi har politiker och beslutsfattare som styrs av fasta övertygelser och tror sig veta. Det är inget fel med att tro att man har rätt, så länge man inte påstår att man vet att man har rätt.

Idépolitiker, egopolitiker och realpolitiker
Som jag upplever det så finns det rent krasst 3 olika typer av politiker, som jag kallar för idépolitiker, egopolitiker och realpolitiker. Idépolitiker är dom som är politiker till följd av att de har fasta övertygelser om vad som är rätt och som de upplever som vetskap. Det är den typen av politiker som kommer att köra hårt på sin linje och aldrig vika en tum oavsett vad någon säger. De kommer aldrig erkänna att de har fel utan alltid att ha någon “logisk” förklaring oavsett och helst skylla på motståndarsidan.

Sen finns det egopolitikerna som är politiker för egen vinnings skull. Denna typ av politiker strävar efter att själv göra karriär. Skulle det visa sig att de har fel så kommer de att försöka se till att sätta sig själva i säkerhet innan det uppdagas att de styrt båten helt fel. Denna typ av politiker utger sig gärna för att ha en fast övertygelse, men skulle egentligen kunna företräda vilket parti som helst. Det som ofta kännetecknar en egopolitiker är deras feghet, som är en följd av att de är oerhört måna om att upprätthålla en fin fasad.

Slutligen finns det de politiker som faktiskt vill göra det bästa för samhället och som jag kallar för realpolitiker. De som ser en tillfredsställelse i att göra samhället så bra och framgångsrikt som möjligt på alla möjliga plan. Värderingar må färga deras ställningstaganden, men de är öppna för all information och ser till att göra ordentliga risköverväganden.

Realpolitiker undanträngda?
Det är den senare typen av politiker som jag vill se styra landet. Tyvärr är min känsla att riksdagen idag till stor del utgörs av idépolitiker och egopolitiker. Dessutom är debattklimatet sådant att det nu är mer regel än undantag att uttrycka sig som att man vet. Det finns inget som är mer frustrerande än att argumentera och diskutera med någon som tror sig veta och påstår sig veta. Det kan förvisso vara effektivt i debattsituationer och ger stort genomslag tack vare media. Kanske är det därför som realpolitikerna har trängts undan? Vart är realpolitikerna när vi behöver dom?

Detta är bara början
Mycket av syftet med den här bloggen är att försöka belysa faran med fasta övertygelser och upplevd vetskap. Det kan hända att jag kommer att komma med kontroversiella åsikter eller synpunkter, men jag kommer aldrig att påstå att jag vet saker och ting. Jag kan mycket väl ha fel och jag förväntar mig att du kommer att påpeka när du tror att jag har fel. Det kan också hända att vi inte kommer att förstå varandra ibland. Men tro aldrig att du vet. Finns det någon annan som har en uppfattning som motsäger din vetskap, då finns risken att det faktiskt är du som har fel. Så om du tror dig veta, så se till att aldrig någonsin håna eller förlöjliga den som inte vet det som du tror dig veta.